Koldioxidutsläpp

- ett etiskt dilemma i global politik

När världens länder beslutar att begränsa den globala uppvärmningen så kan vetenskapen ge svar på hur stora utsläppsminskningar som krävs och bidra med förslag till åtgärder. Frågan om vem som får släppa ut koldioxid är däremot en fråga för etiken. Filosofer diskuterar bland annat ”lika-per-person-principen” som förespråkar att vi ska dela lika på koldioxidutsläppen – men hur rättfärdigas detta?

Lika-per-person-principen (Equal per capita principle): Alla människor tilldelas lika stor utsläppsmängd växthusgaser.

FN:s klimatpanel presenterade Parisavtalet 2015. Foto av Benjamin Géminel, COP21.

Världsledare höll varandras händer i en segergest den 12 december 2015 när Parisavtalet hade formulerats. Avtalet har fått både negativ kritik och hyllats, men det är utan tvekan historiskt när nästan alla världens länder signerar ett avtal för att hålla den globala temperaturökningen under maximalt 2 grader i jämförelse med förindustriell tid. Hur mycket varje land ska göra anges inte i avtalet, istället fastställer man att varje land ska släppa ut mindre kontinuerligt och rapportera detta transparent. Forskare inom etik ställer sig samtidigt frågan: Hur ska man fördela rätten att släppa ut växthusgaser mellan världens länder?

Lika-per-person-principen förespråkar att varje världsmedborgare får släppa ut lika mycket oavsett var de bor och vilka resurser de har. Detta är en av de mest kända principerna inom ämnet som flera filosofer förespråkar. Om vi antar att jordens befolkning stabiliseras vid 11 miljarder människor så skulle varje person kunna släppa ut ungefär ett ton koldioxid per år. Fördelat mellan länder så resulterar detta i att länder med större befolkning tilldelas en proportionerligt större andel utsläppsrätter. Forskaren Olle Torpman försvarar denna princip i en ny artikel.

Utsläppsrätt: Tillstånd att släppa ut en viss mängd växthusgaser under en period. Sedan 2005 har EU arbetat med utsläppshandel där tillstånd delas ut till olika industrier. Hur mycket man får släppa ut sänks successivt och ett företags överskott kan säljas till andra företag.

I det här bladet används inte begreppet i denna mening, utan likställs helt enkelt med rätten att släppa ut växthusgaser.

Mer om EU:s utsläppshandel


Miljöetiken uppkom som disciplin när värderingskonflikter mellan människa och natur blev särskilt tydliga. Till skillnad från vetenskapen så berör etiken frågan vad vi bör göra. Vetenskapen berör frågan hur något är. Många föreställer sig att vetenskapen tillsammans med politik bör räcka för att förklara vilka problem som finns och hur de bör lösas. Faktumet att en enighet inte har uppnåtts inom miljöpolitik beror på att det handlar om motstridiga värderingar och prioriteringar. Miljöetiken undersöker vad som är värdefullt och vilka som är de yttersta syftena med vårt handlande. Därmed kan miljöetiken även besvara frågan om vilka lösningar som finns till dagens miljöproblem.


Det är fastställt att atmosfären, tillsammans med skogar och hav, har förmågan att absorbera omkring elva miljarder ton koldioxid per år utan att riskera ett instabilt klimat. Detta är alltså en gratis ekosystemtjänst vi kan nyttja!

Ur naturens synvinkel är det irrelevant vem som släpper ut koldioxid, det enda som räknas är hur mycket koldioxid som släpps ut. Vem som ska få släppa ut vad är en rättvisefråga. Vad är egentligen rätt – bör de som redan har en ”koldioxiddyr” livsstil få släppa ut mest? Eller bör lågutvecklade samhällen få släppa ut mest?

Ekosystemtjänst:

Något naturens ekosystem ger människan som bidrar till vår livskvalitet och välfärd, som ett stabilt klimat eller mat.


Graf över årliga koldioxidutsläpp (i miljarder ton) sedan början av industrialiseringen (1751) fördelat mellan världsregioner, från Our World in Data.

Naturvetenskapens resultat utmanar miljöetiken

En stor mängd statistik finns över vilka länder och regioner som har släppt ut koldioxid. För att ge en inblick i de etiska frågeställningarna som uppstår tar vi en titt på internationell statistik. Diagrammen utgår från 2017 som får representera nutid, och sträcker sig tillbaka till 1751 som representerar starten av industrialiseringen.

Vi kommer titta på historiska effekter såväl som befolkningsmängd, som vi sedan återkommer till under Svar på tal – därför är lika-per-person-principen att föredra. Alla angivelser om koldioxidutsläpp är territoriella utsläpp, alltså det som man släpper ut inom landets gränser och därmed ingår inte konsumtion som producerats utanför landet.




Historisk aspekt



Befolkningsstorlek



Historik och befolkning



Sverige i världen



Sverige i världen



Alternativ till lika-per-person-principen

De två främsta rivalerna till lika-per-person-principen är behovsprincipen och grandfathering-principen. Behovsprincipen utgår från människors behov och existensminimum, alltså vad som krävs för att uppfylla ens grundläggande behov. Grandfathering-principen utgår från människors förväntan att kunna släppa ut koldioxid - inte i bemärkelsen att man utgår från vad någon måste släppa ut för att överleva, utan hur personen förlitar sig på att fortsatt släppa ut koldioxid, baserat på livsstil, investeringar och dess föredragna framtid.

Förespråkarna för grandfathering-principen hävdar att man bör ta hänsyn till nuvarande skillnader i livsstil som historiska utsläpp fört med sig. Som vi såg ovan, så är det är lättare för en tanzanier att hålla sig till 1 ton koldioxid per år, som idag i snitt släpper ut 0,3 ton per år, än vad det är för en amerikan att hålla sig till 1 ton koldioxid per år som nu släpper ut 16 ton per år. Förespråkarna för behovsprincipen anser däremot att grundläggande behov är det enda moraliskt viktiga istället för livsstil. Då skulle till exempel Sveriges kalla klimat innebära att vi kan släppa ut lite mer för att värma upp våra hus än vad länder i varma klimat kan.

Behovsprincipen: En teori som föreslår att varje individ får släppa ut precis så mycket koldioxid som krävs för att kunna överleva.

Grandfathering-principen: En teori som föreslår att utsläpp fördelas utefter individers livsstil, investeringar och hur de föredrar att deras framtid ska se ut.

En viktig aspekt som förespråkare för lika-per-person-principen tar upp är den om praktisk genomförbarhet. Detta höjer lika-per-person-principen ovan både behovsprincipen och grandfathering-principen. Behovsprincipen får motstånd från länder med historiskt höga utsläpp som förlitar sig på att fortsatt kunna släppa ut växthusgaser och grandfathering-principen får motstånd från länder med historiskt låga utsläpp – därmed tar lika-per-person-principen rollen mittemellan de två, och blir därmed mest praktisk i efterföljderna av Parisavtalet.


Svar på tal – därför är Lika per person att föredra

Motargument
Svar till motargument

Ojämnt fördelade kolsänkor

- Kolsänkor, som sjöar och skogar, har en absorberande förmåga av koldioxid. Dessa tillhör specifika länder juridiskt – borde verkligen alla länder få släppa ut lika mycket koldioxid, om vissa länder tar upp mer?

- En kolsänka kan tillhöra ett land juridiskt, men innebär det verkligen att den moraliskt tillhör landets befolkning? Låt säga att vi väljer att anta detta, det betyder ändå inte att kolsänkans absorberande förmåga tillhör landets befolkning. Ingen bör påverkas av platsen de föds på, och därför bör naturens kolsänkor fördelas jämnt mellan världens befolkningar.


Komplex fördelningsberäkning

- Beräkningen av utsläppsrätter baseras på hur mycket atmosfären och olika kolsänkor kan absorbera samt hur många som lever på jorden. Kritiker menar att uträkningen blir svår då jordens befolkning varierar från år till år och absorbtionsförmågan kan variera baserat på kolsänkornas tillstånd, som avverkning av skogar och havens förmåga att ta upp koldioxid. De hävdar att den blir så komplex att lika per person-principen är opraktisk och inte önskvärd.

- Kritikernas beskrivning av uträkningen av utsläppsrätter är inte fel. Det är inte en simpel uträkning, men det är inte någon fördelningsteori. Tvärtom så är lika per person-teorin det enklaste alternativet – i konkurrerande teorier behöver man dessutom avgöra hur mycket som ska tilldelas baserat på behov eller livsstil.


Låginkomstländernas argument

- Lika-per-person-principen kommer inte accepteras av alla länder som är emot isolationistiska tillvägagångssätt. Alltså att man inte tar hänsyn till olika rättviseaspekter när man fördelar utsläppsrätter.

- Principen kan kombineras med rättviseteorier. Dessutom kan teorin ta hänsyn till historieaspekten. Detta innebär att nutida och framtida utsläpp utgår från historiska utsläpp. De som historiskt släppt ut mycket får därmed färre utsläpp tills en jämvikt har nåtts. De som bor i länder med höga utsläpp historiskt kan visserligen inte kontrollera vad tidigare invånare gjort, men drar nytta av den historiska framgången som utsläppen lett till (som en stark ekonomi eller effektiv infrastruktur).


Höginkomstländernas argument

- Motsatt argument finns också: vissa kritiker antar att detta innebär att höginkomstländer ska behöva betala för låginkomstländer, vilket inte kommer accepteras.

- Antagandet att höginkomstländer måste betala är inkorrekt. Teorins enda krav är att ett land inte släpper ut mer än sin andel med hänsyn till antalet invånare. Om detta innebär en drastisk minskning i utsläpp för ett rikt land så är ett alternativ att köpa utsläppsrätter från låginkomstländer som är villiga att sälja. Andra vägar att gå kan vara att exportera koldioxideffektiv teknik, då mängden utsläpp andra länder sparar på tekniken kan dras av detta på det rika landets egna utsläpp. Dessutom kan ett rikt land investera i sin egen infrastruktur för att närma sig koldioxidneutralitet.


Effektivare lösningar

- Det finns bättre lösningar till klimatkrisen – som en koldioxidskatt till exempel, som vore mer effektiv.

- Lika per person – teorin är inte skapad för att lösa klimatkrisen, den är skapad för att besvara hur koldioxidutsläpp ska fördelas. Att förlita sig på en enorm teori som besvarar allt är orealistiskt och övermäktigt. Lika per person – teorin är en internationell start när länder sinsemellan har ett gemensamt mål, som därefter kan kombineras med till exempel koldioxidskatt nationellt.


Vill du veta mer?

  • På hemsidan Our World in Data kan du se hur mycket olika länder släpper ut. Tips: Ta en titt på sektionen Consumption-based (trade-adjusted) CO2 emissions för att se hur Sverige ligger till när man räknar med det vi importerar.

  • Här kan du läsa om vad Parisavtalet innebär.

  • Kan filosofi hjälpa oss att bekämpa klimatförändringarna? Här kan du se när Olle Torpman berättar om hur filosofi kan hjälpa samhället att begränsa klimatförändringen.

  • För dig som vill veta mer om klimatförändringen finns en videoserie i tre delar från professor Alasdair Skelton på Bolincentret: Crash Course on Climate.

Olle Torpman är adjunkt vid Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) och har undersökt tillämpad etik i relation till miljöproblem och forskar nu kring djuretik.

Forskningsbladet sammanställdes av Eva Gylfe, forskningskommunikatör. Vetenskapens Hus och Bolincentret för klimatforskning är samarbetspartners och kommunikationsprojektet finansieras av Hasselbladsstiftelsen. Informationen bygger på Olle Torpmans forskningsartikel men har också utgått från följande källor: